Bläddra bland "Friskresor"
Halva mitt liv, nästan 30 år, hade präglats av svår smärta i kroppen och stor trötthet. Plus en mängd andra symtom. Det hade pågått så länge att jag hade svårt att föreställa mig att det någonsin skulle kunna bli bättre
I början kunde det hjälpa ett tag att jag rörde mer på mig men sedan blev det tvärtom bara mycket sämre av att jag försökte röra på mig trots smärtan. Samma sak var det med de olika sorters behandling som jag provade på. Det blev bara värre.
Så var läget när jag våren 2020 bestämde mig för att ändå göra ett nytt försök och jag kan nu konstatera att det faktiskt blev starten på en friskresa :)
Det som slutligen fick saker att hända var en noggrann genomgång av vad som hänt bakåt plus nuläget och vilka funktioner i min kropp som skulle må bra av att stärkas. Vi gick igenom vilka olika sorters insatser som skulle kunna hjälpa mig på banan igen och så lade vi upp en strategi.
Jag skulle så smått stegvis införa en del ändringar i kosten samtidigt som jag skulle ta kroppsbehandlingar för att minska smärta och besvär så att jag så småningom skulle orka göra mer med kosten och kunna börja motionera lite.
Jag blev väldigt lättad när jag märkte att jag blev mycket bättre av de här fyra-fem behandlingarna och inte sämre som tidigare. Jag fick behandling av vissa muskler, nervsystemet och stress och trauma som "satt sig" i kroppen.
En riktig aha-upplevelse var att kroppen och hjärnan kan vara på två helt olika våglängder. Fast jag själv inte tyckte att det slag jag fick i huvudet - då precis innan alltihop, smärtan och tröttheten började - var något att bry sig om, så blev det hur tydligt som helst att min kropp fortfarande var stressad av det som hände för så länge sedan. Det var häftigt att jag genom musklerna kunde följa hur den stressen minskade under behandlingens gång*
Efter att ha rensat bort det här och nackproblemen och min väderkänslighet också så har det bara gått framåt. Jag hade tidigare märkt att jag var känslig för omslag i vädret, men hur mycket mer trötthet, smärta och deppighet de faktiskt orsakade förstod jag först när väderkänsligheten väl hade försvunnit.
Ett bakslag kom lagom till nyår i form av covid-19. Men efter att ha haft Corona i ungefär en månad, så känner jag mig så bra att jag verkligen ser fram mot etapp två.
Se här hur mina besvär förbättrades under första etappen på min friskresa.
*Kommentar Anna-Lena:
Det omedvetna är en mycket större del än det medvetna tänkandet. Det är inte bara händelser av kalibern 9/11 som "kroppen" (i motsats till medvetet tänkande och medvetna upplevelser) kan tolka som traumatiska. Mycket mindre dramatiska händelser kan sätta varaktiga spår i kroppen fast vi tror att det inte var något att bry sig om - eller att "det där har jag ju kommit över sedan länge sedan". På så sätt kan vi ha mindre koll än vi kanske tror - och det kan få konsekvenser för hälsan.
En dag i juni 2018 när jag satt i soffan efter en aktiv dag med grejande och fixande på gården, kände jag plötsligt att jag fick väldigt ont i ländryggen. Smärtan spred sig neråt och det gjorde ont att sitta. Först tänkte jag att det går väl över med lite sömn men efter några timmar vaknade jag och hade ont i höger ben också. Jag kunde varken stå, sitta eller ligga ner. Så ont gjorde det.
Det blev färd till vårdcentral, där man trodde det var diskbråck. Jag fick smärtstillande och man sa åt mig att göra som sjukgymnasten sa. Efter det blev det magnetröntgen och besök hos ortoped som inte ville operera utan menade att även stora diskbråck läker på ett år och dessutom hade bråcket inte gått sönder.
De smärtlindrande medicinerna som jag fick kan ha hjälpt lite grand man jag vet inte om det var smärtan eller tabletterna som gjorde att jag kände mig ständigt helt borta i huvudet (det var väldigt starka mediciner).
Kallsvettig av smärtan och med kramp i benet som dök upp lite när som, så kunde jag inte sova alls
den första veckan. Det tog minst ett år innan jag kände att jag kunde sova lite mer och lite bättre.
Den högra foten kunde jag inte styra. Det var som att den var helt död, som om inga signaler gick fram till den. Jag kunde inte ens beröra den på något sätt; den var hyperkänslig. Hela nedre benet var så känsligt att det t o m gjort ont när vinden blåste på det. I ett års tid kunde jag ta mig fram bara med hjälp av kryckor - och då ändå med stora smärtor.
När ungefär ett år hade gått, kunde jag släppa kryckorna men smärtan var fortfarande väldigt påfrestande. Snart började nacken också göra ont och så fort jag försökte röra mig, så låste sig hela nack- och axelpartiet och jag fick väldigt ont i huvudet.
Jag testade att gå till osteopat några gånger. Det blev lite bättre någon vecka innan det ganska snart var tillbaka på ruta ett.
Samma sak med den massage som jag tog för nacken. Trots att den var "djupgående" så hjälpte den bara lite grand och den lilla förbättringen höll på sin höjd i sig i två veckor.
Under hela pärsen, från sommaren 2018 och fortfarande, så har jag klarat mig igenom, kunnat ta en dag i taget, tack vare ett enormt stöd från min sjukgymnast. Han har behandlat mig varje vecka (tryck/massage och stretching), alltså inte bara gett mig övningar. Så en hel dag i veckan har jag kunnat må lite bättre 🤔 - ibland lite längre, om jag håller mig i stillhet, inte ens försöker mig på lugn yoga.
Men trots att jag har fått denna behandling för nacken en gång i veckan under snart ett år så har vi ändå inte kunnat komma på anledningen till nackproblemen för de verkar inte ha samband med stress, vilket läkaren tror. Jag har nyligen gjort en magnetröntgen och den visade heller inget. Jag har nu börjat prova en låg dos av medicinen Saroten som sägs hjälpa mot nervsmärta och som jag nu håller på att försöka utvärdera.
För att kort sammanfatta läget så långt, så har det gått framåt en liten, liten smula - på nästan tre (3) år.
När jag fick tipset att ett lite större grepp på mina besvär kanske skulle kunna hjälpa mig så vaknade hoppet till lite. Vid första besöket hos den rådgivare och behandlare jag fick tips om, gjordes en analys och noggrann genomgång av bl a bakgrunden och hur min kropp funkar (reflektion: hos läkare får man bara ta upp ett problem i taget). Efter det började jag lägga om mina frukostvanor för att bevara energin lite bättre under dagen.
Och det verkar faktiskt funka!
Vid första besöket fick jag också lite behandling av en viss muskel i nacken. Bara den lilla behandlingen, som kanske tog tio minuter, gjorde att nacken inte gjorde ont längre och det höll i sig tills jag testade en del mjukare rörelser. Jag hade i och för sig fått förklarat för mig att det nog inte skulle hålla, eftersom det är fler muskler som måste ses om, så att de kan börja fungera, men att det ändå är viktigt att få klart för sig vad en enda liten muskel kan ställa till med, om den är ur funktion. Omvänt betyder det ju hopp!
Min läkares teori är att min kropp har blivit överkänslig mot smärta. Jag gjorde en intressant upptäckt vid första besöket hos min nya terapeut: efter att muskeln hade behandlats lite så var det först efter åtskilliga uppmaningar att verkligen känna efter som jag insåg att det ju faktiskt inte gjorde ont i nacken längre och att den kändes ”ledigare”. Fascinerande men också lite märkligt att man så har vant sig vid att smärta är ett slags ”normalläge” – att man nästan lite på skarpen måste uppmanas att verkligen känna efter hur det faktiskt är.
*En muskel fungerar neurologiskt när man via sitt nervsystem kan ”styra” den, så att tillräckliga impulser når fram till muskeln för optimal funktion och att den inte hela tiden arbetar när den inte används – är ”överspänd”.
