Mandy: ångesten kom från kroppen!

Mandy Ivarsson, Varberg

Rädd för diagnosen och medicin hjälpte inte

Jag hade under flera år haft en rad symtom som jag trodde var psykiska besvär som panikångest, oro och depression. Under flera år hade jag tvångstankar om vad jag egentligen hade för diagnos. Jag var helt övertygad om att det var "fel" på mig. Jag var t o m rädd att jag skulle dö. Jag provade flera antidepressiva mediciner som läkare skrev ut åt mig. En av medicinerna skulle dämpa min ångest, men den fick jag snabbt trappa ut, eftersom den gjorde mig groggy. Jag provade fyra olika antidepressiva SSRI-preparat utan några egentliga resultat. Den enda medicin som efter en rad olika försök eventuellt gjorde en smula skillnad gav tyvärr biverkningar som trötthet och viktuppgång.

Nytt grepp gav resultat

När motion inte förbättrade varken min vikt eller min sinnesstämning, så vände jag mig i början på 2016 till en hälsorådgivare. Hon tittade bl a på hur olika processer i min kropp funkade och menade att mina psykiska besvär troligen skulle minska om jag gjorde något för att vissa delar av matsmältningen skulle funka bättre, speciellt de delar som hängde ihop med min avgiftning och mina hormoner. Hon förklarade bl a att kroppens avgiftningsförmåga kan påverka hormonerna som i sin tur kan påverka det känslomässiga måendet. Jag fick veta mer om hur det som orsakade problemen hängde ihop hos just mig.

Efter att ha förändrat kost och vissa andra livsstilsvanor, fick jag bra mycket bättre resultat än jag hade fått med medicinerna. Även om jag fortfarande påverkas av min menscykel, så är det mycket mindre samtidigt som jag har fått större förståelse för hur den påverkar mig, t ex att det blir sämre när jag är stressad eller när jag har gått lite väl långt från den livsstil som är bra för mig.

Saker jag lärt på vägen

Här är några viktiga saker som jag har tagit till mig:

Symtom på det som man kallar för psykisk ohälsa kan vara ett resultat av t o m bara lite svajande fysisk hälsa. I stället för att grotta i eventuell diagnos och medicin, så bör man gå ner på djupet och titta över hur bra kroppen egentligen funkar.

Jag har insett att själslig smärta inte är detsamma som psykisk ohälsa.

Att må dåligt av tyngande, negativa saker som händer en i livet behöver ju inte alls handla om psykisk ohälsa. Det är ju faktiskt naturligt att det tar ett tag att komma igenom svåra saker - inget som jag kan förstå att man helst bör ta antidepressiv medicin för.

För några år sedan upplevde jag ett känslomässigt trauma. I stället för att trycka ned det med medicin, så använde jag mig av samtalsterapi i kombination med några kroppsbehandlingar som tog bort stress i allmänhet. De var alltså inte riktade mot den svåra händelsen i sig. I samband med att jag nu har startat en ny friskresa för mina eksem och väderkänslighet, så upptäckte jag under en kroppsbehandling att den här händelsen fortfarande orsakade stress - fast jag inte trodde det, dvs inte så mycket hos mig, utan på något sätt att det fanns kvar i kroppen.

Kroppen är ju faktiskt minst lika viktig som hjärnan (för hjärnan 😉).

Jag har fått mycket bättre koll på mig själv och vad jag ska göra för att må bra. Speciellt viktigt är det, när det finns någon sorts stress, i arbetet eller i livet. Annars kan det bli en dipp men som tur är så blir det numera aldrig långvarigt.