Sofia: PMS med många följdsymtom

Sofia Ehlers, Fjärås

Oron och nedstämdheten kunde inte andas bort

Under de tre sista åren har jag till och från mått väldigt dåligt, haft perioder med ångest, oro, hjärtklappning och nedstämdhet. Eftersom det hela började ungefär ett år efter att jag fick mitt yngsta barn, så tänkte jag att det kanske kunde bero på stress och livet som småbarnsförälder. I ett försök att få bort besvären, gick jag till läkare flera gånger. Resultatet av det? Bara en remiss till en sjukgymnast som skulle hjälpa mig andas, så att jag ”hittade mig själv” (jag hade sagt till läkaren att jag inte kände igenom mig själv). Men andningsövningarna fick mig inte att hitta tillbaka till mig själv.

Tips om annan lösning

Långt om länge fick jag tips om att testa ett slags rådgivning, där man bland annat tittade på vilka delar av kroppen som skulle vara bra att stärka för att jag skulle kunna må bättre. I mitt fall handlade det mycket om att vissa delar av matsmältningen och avgiftningen behövde bli mer effektiva. Tidigare hade jag heller inte varit riktigt medveten om hur mycket av mitt dåliga mående som orsakades av PMS-symtomen.

Jag måste säga att jag fick veta mycket om kroppen som jag inte kände till innan. Dessutom väckte de nya kunskaperna och resultaten också så mycket intresse hos mig att jag har börjat läsa böcker för att lära mig ännu mer.

Inte långt efter att jag kommit igång med att följa råden jag fick, så började jag få skillnader som gjorde mig ordentligt förvånad – men glad, förstås. Och det var många fler som också blev glada, kan jag säga. Så därför tänker jag ta upp lite om det och alla de andra vinsterna jag fick.

Så mycket bättre!

Nu känner jag min som "vanligt" igen. Nu har jag hittat tillbaka till mig själv. Och med det så menar jag att jag innan oron osv kom, så var jag en person som har vetat vad jag vill och tycker i livet. Jag har inte brytt mig så mycket, alltså varit så känslig för vad andra tycker och tänker. Den känslan har jag fått tillbaka och det stärker mig allra mest, tycker jag.

Jag känner att jag har fått mycket mer energi till de saker som jag vill göra och jag går inte längre runt och funderar och grubblar eller gråter för att jag inte vet hur det skall bli eller vad andra tycker. Jag kan fokusera på det jag vill utan att fastna i mörka tankar.

Det jag känner är en annan högvinst i allt detta är att jag har blivit mer medveten om hur min kropp fungerar och kan påverka mig. De små PMS-besvär jag numera kan känna av lite, kan jag till stor del själv förstå och då vet jag också hur jag ska hantera det. De kunskaper jag fått med mig gör att jag inte längre lägger så stor vikt vid det. Jag gör alltså inte längre några djupa analyser om vad det kan vara för fel på mig.

Relationsvinster

Även min relation till min sambo har ju såklart förändrats i och med att jag mår så mycket bättre nu, när PMS-monstret har försvunnit. För honom har det ju varit rätt kämpigt att hela tiden behöva vara på sin vakt med vad han sa och gjorde, eftersom jag helt utan förvarning antingen kunde gapa och skrika eller bara springa iväg och gråta utan att han förstod vad som gick fel. Och det värsta var ju att jag inte heller visste vad det var som orsakade det.

Smart som han är, så hade han utan min vetskap under ett par månader loggat mitt humör och mina känslor. Så när han sedan tog upp det, så förstod jag att jag var tvungen att ta tag i mina problem för att inte riskera vår familj och vårt förhållande. Även om min sambo hela tiden har stöttat mig, så har det ju dels inte gjort något åt att jag var obalanserad, dels så var jag orolig att han kanske inte skulle stå ut med mig, om inget förändrades. Att jag hade den oron har jag först i efterhand blivit riktigt medveten om, vilket förstås inte gjorde saken bättre.

Som tur är så har det ju nu verkligen förändrats till det bättre, eftersom han nu inte ens märker av, när jag har min mest kritiska period, som i och för sig inte kan kallas kritisk längre. Om det är något som jag känner inte passar att göra den tiden i månaden, så frågar jag honom bara helt sansat, om vi inte i stället kan ta det en vecka då utgången eller resultatet blir optimalt. Vi har inte längre onödiga konflikter.

Även andra i min familj, som min mamma och min syster, har märkt stor skillnad. De har fått ta många samtal och funderingar och de har stöttat mig vid mörka tankar. Jag vet inte hur många gånger jag har ringt min mamma mitt i natten, när jag har vaknat med ångest och känt hjärtat slå så mycket att jag trott att det skulle hoppa ut ur bröstet. Det känns så enormt skönt att inte längre behöva dumpa över oro från mig på henne. Det är så otroligt härligt att vara tillbaka på banan, att vara den Sofia som hon känner och har stöttat hela livet. Jag vet att hon tidigare har haft det väldigt jobbigt med sin oro för mig, fast hon inte sa det till mig.

Stora vinster efter bara en rådgivning och ett par behandlingar :-)

Tänk om jag inte hade fått tipset!

Om jag inte hade fått tipset att man kunde få den här sortens rådgivning, är jag rädd att jag hade fortsatt leva i ett lika stort mörker, om inte i ett ännu större mörker vid det här laget…

Jag tycker det är skrämmande att man vid vårdbesök bara tittar på de symtom man har; att man inte vill (eller kan?) peka på de saker som jag nu i efterhand vet hade att göra med att mina symtom överhuvudtaget dök upp. När man bara behandlar på ytan, så kan ju de problem som finns i botten fortsätta, ja till och med förvärras för att man inte gör något åt dem.